Gubbar

Träffade tre gamla klasskompisar igår. Närapå att det blev en till, men då han bara gick ett år i samma klass så bestämde jag mig för att träffa honom vid ett annat tillfälle. Vi har dessutom så mycket annat att prata om, än själva klassen som ju var det som förenade oss andra gubbar.
Trodde jag.
En av killarna träffade jag för någon månad sen och det är vi två som letat rätt på de andra. Det som varit svårast har varit att ta kontakt. Ingen av oss har ju träffats på 30-40 år och vi har heller inte haft adresser, telefon eller email till varandra förens nu i julas. Ytterligare ett par månader innan hade tre av oss sett varandra på en sida på internet. Problemet var att vi var alla tre för snåla för att betala något medlemskap, vilket ledde till att de mail vi skickade genom sidan inte gick att läsa.
Till sist så löste sig den här biten och nu hade vi alltså bokat upp att träffas på en restaurang i Stockholm.
Jag var först på plats, säkert minst 20 minuter före avtalad tid. Ville vara säker på att det var öppet och att vi fick ett eget bord.

Efter 10 minuter kommer en kille in och tittar sig omkring. Jag känner inte igen honom men både han och jag gör en hälsande gest. Möjligt att han kände igen mig och säkert underlättade det att vi bara satt 7-8 personer inne på restaurangen, varav jag den enda som satt ensam. Räknar man bort kärringarna och de med fel ålder så blev det nog bara jag kvar att välja på.
Vi kramar om varandra och när man hör rösten så låter den precis likadan som när vi gick i plugget. Det har jag aldrig tänkt på förrut, att rösten är sig lik medan utseendet har ändrats i mycket större grad.
Vi hinner bubbla en stund innan nästa kille kommer. Det är han jag träffade för en månad sen och som var den som tog tag i det hela så att den här träffen blev möjlig. Vi nöjde oss med handskakning men så hade vi ju träffats för inte så länge sedan. En kvart försenad kommer den sista killen och alla kände vi igen honom. Han var den som var sig mest lik.
Det blev mycket studerande av varandras utseende. Jo, visst fasen var vi rätt lika de gamla skolkorten ändå. Ju mer man tittade, ju mer kände man igen varandra. Framför allt så kände vi igen varandras röster. Märkligt.

Det blev en mäktig kväll och jag som är lite sentimental tyckte det var något magiskt över den.

Vi pratade om vad ödet hade gjort med oss under alla år, även om det naturligtvis är omöjligt att sammanfatta 30 år på 3 timmar.
Alla hade vi råkat ut för någon tråkighet som påverkat livet för oss, alla hade vi enkla eller i varje fall normala jobb, alla var vi gifta eller sambo, alla var i gott trim och alla var vi fast förankrade där vi bodde.
Det verkade bara ha varit jag som skaffat en stor båt, rest ut i världen, sagt upp mig från fasta jobb och rent allmänt lever på måfå.

Det här var trevligt och det finns massor kvar att prata om. Även om man ska tänka frammåt så är det kul att sittas och minnas tillbaka. det är så mycket man glömt bort men som dyker upp när någon nämner det.

Vi kommer att träffas igen!