Minnen

Man får se det positiva med byggnadsställningar och det är att man får annat att göra än att titta ut genom fönstret. Exempelvis titta på gamla kort.

Då hittade jag det här från en resa till Burma/Myanmar från 1993, tror jag.

Vi, jag och frugan, ville åka till Golden rock och det var inte tillåtet på den tiden. Det var omöjligt att köpa tågbiljett till Kyaktio, som närmaste staden heter, Yangoons centralstation. Vi kringgick det hela genom att köpa en biljetter till Bagu som ligger en bit nordost om Yangoon.

Där stannade en natt och skinnades på 65 dollar för ett dubbelrum som borde kostat 10 dollar. Dagen efter gick vi till stationen, bara för att mötas av:

-Tyvärr får jag inte sälja några biljetter till Kyaktio till utlänningar.

Ledsna och besvikna försökte vi då muta med ett paket cigaretter men svaret var det samma.

-Jag har inte tillstånd att sälja några biljetter.

Bara att ta nästa tåg tillbaka till Yangoon.

Som tur är går de inte altför ofta. Tror det var 7-8 timmar innan tåget skulle gå. Efter några timmar kommer stationssnubben fram till oss och säger:

-Jag kan sälja två biljetter nu.

Vi blev så glada att vi gav bort ett paket cig och ett par solbrillor. Han som fick solbrillorna sprang hem och hämtade en gammal guidebok från 60 eller 70-talet och gav oss. Det luktade mögel om den men den har jag vårdat ömt.

När vi väl anländer i Kyaktio så ska vi ta buss sista biten och det är den bussen som syns på bilden (o jag framför). Busschauffören blev så entusiastisk av att se två utlänningar så vi skulle promt sitta i framsätet, bredvid honom.

Vi äntrar upp och konstaterar att det inte finns något golv så det blir lite balansgång innan vi satt oss tillrätta. Ryggorna tar vi i knät.

Precis när vi ska åka kommer det två militärer och tvingar av oss. På knagglig engelska säger de att vi inte får vara här och framför allt inte åka med den här bussen. Vi blir bortförda till deras postering, en hydda med lite kamoflage och en telefon med en vev på.

De vevar febrilt på telefonen utan att få någon kontakt och efter en stund ger de upp och låter oss åka i alla fall, men det blev med en annan buss då den andra gått för länge sen.

Väl framme vid foten till berget med den gyllene stenen så dräller det av militärer. Vi hinner inte ta många steg innan vi blir stoppade och bortförda till något slags kontor där en generalsliknande snubbe sitter tillsammans med några andra militärer av högre rang. Att han var en höjdare syntes på att han var så tjock. I Burma är alla smala utom högre militärer och andra höjdare inom staten.

-Vad gör ni här? Hur har ni kommit hit? Här får ni inte vara blablabla. Trots att det verkade lönlöst att muta så gjorde vi ett försök samtidigt som vi sa att vi hade tillstånd att åka hit. Det tillståndet trodde han inte på då vi inte kunde visa något papper på det men han sa ända att han skulle fundera på det.

-Lämna väskorna här och gå ut en stund så kan ni komma tillbaka om en timme.

Nu tar han säkert det han vill ha i våra ryggor, ex wiskyn som vi mutade med, utan att vi kan göra någonting. Dessutom kontaktar han säkert Yangoon och där lär de garanterat inte säga något till vår fördel.

Väl tillbaka får vi höra att det är bara att åka tillbaka till Yangoon. En snubbe följer med på bussen till stationen och när tåget väl kommer informeras personalen om att vi inte får kliva av någon annan stans än i Yangoon.

Allt var i alla fall kvar i ryggorna, även Wiskyn.