Ankomst till Ukraina

För att i alla fall slippa se byggnadsställningarna från insidan under den knappa vecka som vi var lediga så bestämde vi oss för att göra en liten resa. Efter lite funderande så fastnade vi för Kiev. Flygtiderna var perfekta, priset var bra och Ukraina kändes spännande.

Planet är halvfullt så vi får bra platser och väl på plats så spänner vi på våra bälten. När detta är gjort kommer en flygvärdinna fram och pekar mot bältena. Vi visar stolt att vi spänt fast dem ordentligt. Hon fortsätter att peka på bältena och säger någonting på ryska. Vi fattar ingenting förens hon pekar på lampan som ska lysa när bältet ska sättas på. Den lyser inte och då ska bältena heller inte vara på. Först efter att vi knäppt upp dem igen så blir hon nöjd.

Efter två minuter tänds lampan och då kontrollerar samma flygvärdinna att vi verkligen har knäppt på dem.

Zhulyany är en mindre flygplats i Kiev och det är den vi landar på. Den är såpass liten att när vi skulle gå och hämta vårt bagage så var vi redan ute. Jag blir tvungen att gå tillbaka in och leta efter vart bagagebandet finns. En tröst var att jag inte var ensam om det och bakom en vägg hade de lagt väskor i en stor hög. Påminde mest om en garderob.

Mitt emot flygplatsen finns en busstation och vi tar den gula trådbussen till närmaste tunnelbana som visar sig ligga en halvtimme därifrån. Med oss har vi en annan svensk kille som i alla fall har lite pejl på hur man tar sig fram med kommunala medel. Taxi hatade han för chaufförerna var på tok för jobbiga att tjafsa med.

Djupt nere i underjorden går tunnelbanan och den är billig. Knappt två kronor för en färd.

Som sagt, djupt ner i marken går tunnelbanan och det är inget för den som har klaustrofobi.

Vi kommer upp vid stationen Khreschatyk inte långt från befrielsetorget.

Här har vi bokat rum på Ukraina hotell, som är från Sovjettiden med tillhörande tanter som har färgat permanentat hår och likgiltig min. Det var en på var våning som satt vakt dygnet runt, ett par vid frukosten som kollade att papper på att frukost ingick och två eller tre vid receptionen och de kunde faktiskt lite engelska. Jag gjorde några försök att få dem att le men gav upp till sist. Därmed inte sagt att de var otrevliga. Snarare tvärt om.
Rummet som låg på 12:e våningen var i toppskick liksom sängarna.

Framför hotellet låg frihetstorget med frihetsmonumentet där Orangerevolutionen ägde rum 2004. Allt kändes så rätt det bara kunde. Nästan ingen kunde engelska och det mesta var skrivet på crylliska. En intressant resa har tagit sin början.