Att jag själv inte blivit behandlad, eller ens fått svar på senaste gastron som skedde den 28 juli på Huddinge sjukhus, dit jag blev remitterad från Ersta sjukhus, är ju under all kritik. Då lever jag med med en stor risk för cancer och skulle behandlats i början på sommaren.
Min fru opererade in en knäprotes på SÖS förra tisdagen och blev utskriven på fredag. Detta trots att jag själv jobbade hela helgen och då inte hade möjlighet att sköta om henne.
På lördag natt, eller rättare sagt klockan 3 på söndagsmorgonen fick hon åka ambulans in till akuten för att hon hade tilltagande värk och genomblodat bandage.
Åter hemskickad klockan 8 på morgonen efter att fått tillsyn och byte av bandage.
Idag är det onsdag och hon har feber, bandaget genomvätskat med något gult och något grönt samt tilltagande värk. Vi har ringt efter transport till akuten, som vi nu sitter och väntar på.
Dessförinnan, klockan 8.30 på förmiddagen pratade min fru med en sjuksköterska från ortopedmottagningen. Där lovade man att en doktor skulle ringa upp senare. Nu är klockan 18.25 och att någon doktor kommer att ringa har vi slutat vänta på för länge sen. Sjuktransporten som vi ringde om har heller inte kommit.
Skandal. Även om de skulle varit i Örebro med sjuktransporten så skulle den varit här för länge sen.
Varför låter man inte patienterna vara kvar på sjukhuset tills de blir något så när friska? Ett minimikrav är väl att man är säker på att patienten är på bättringsvägen. Ett annat att patienten kan ta sig in och ut från sitt boende.
Min fru kördes hem i en rullstol som man sen tog med sig tillbaka och fick hjälp upp för trapporna. Där sitter hon nu. Fast i lägenheten.
Det är lätt att få tanken att de medvetet väntar på att patienterna ska dö. Det är ju taskig ekonomi att hålla liv i sjuklingar. Ju mer privatisering, ju mer ska allt vara ekonomiskt försvarbart och då hamnar vissa i kläm.
